ordet Gud
Jag vill legalisera ordet Gud.... (hur då undrar ni då) Jag tycker att ordet Gud har blivit så förknippat med de stora religionerna och nästan lite stigmatiserat. Ingen vill i dagens samhälle riktigt säga att de tror på Gud. Det är nästan genant. Här i Sverige är väl ordet starkast förknippat med kristendomen och alla dess frikyrkor.
Men för mig är ordet Gud någonting bra. Man kan lika gärna kalla det för Universum, Ljuset, Nåden eller det som passar en. Men jag tycker att Gud känns bra att säga. Kanske för att man bad godnatt bön när man var liten.
Oavsett vad man vill kalla det är det en kraft som finns i hjärtat hos varje människa oavsett om den personen är ateist eller troende. Oavsett trosfund finns där en bit av det gudomliga.
Vägen dit är att finna sig själv och se att man är en del av detta underbara och att man finner det genom att blicka inåt inte utåt.
Man kan också uppleva det när man blickar ut över en storslagen natur eller lyssnar på ett musikstycke, men fortfarande är det en känsla från det inre, från hjärtat.
I vår hektiska värld måste vi återigen lära oss att lyssna inåt, att stilla böket och stöket och ge oss själva tid att lyssna. Prata gör vi ju tillräckligt. Men lyssna, verkligen lyssna är en konst.
Att våga öppna sig för sin inre blomma och möta det som finns där, se hur den blommar och bara känna kärleken som finns där.
Men för mig är ordet Gud någonting bra. Man kan lika gärna kalla det för Universum, Ljuset, Nåden eller det som passar en. Men jag tycker att Gud känns bra att säga. Kanske för att man bad godnatt bön när man var liten.
Oavsett vad man vill kalla det är det en kraft som finns i hjärtat hos varje människa oavsett om den personen är ateist eller troende. Oavsett trosfund finns där en bit av det gudomliga.
Vägen dit är att finna sig själv och se att man är en del av detta underbara och att man finner det genom att blicka inåt inte utåt.
Man kan också uppleva det när man blickar ut över en storslagen natur eller lyssnar på ett musikstycke, men fortfarande är det en känsla från det inre, från hjärtat.
I vår hektiska värld måste vi återigen lära oss att lyssna inåt, att stilla böket och stöket och ge oss själva tid att lyssna. Prata gör vi ju tillräckligt. Men lyssna, verkligen lyssna är en konst.
Att våga öppna sig för sin inre blomma och möta det som finns där, se hur den blommar och bara känna kärleken som finns där.
Kommentarer
Trackback
